Peter Frövik om sin Nordwall Dreadnought:
Efter att har spelat mer eller mindre uteslutande på skräpgitarrer så länge jag levt fick jag 2000 av en slump en klump pengar och träffade strax efter det en underbart patinerad Gibsom Southern Jumbo från 1968. Jag hade övergivit rocken för countrymusiken tre år tidigare och kände att jag inte kunde göra något klokare än att lägga mina medel på att föra henne till mig, och för första gången sedan ungdomen började jag utvecklas som gitarrist. Det var så mycket roligare att spela på ett bra instrument! Vi hade det bra, men mitt intresse för countrymusik fick mig sakta men säker att leta mig bakåt i musikhistorien och strax fann jag mig stå och spela Hank Williams och tidig bluegrass.
När en bekant bestämde sig för att sälja ut alla sina gitarrer och (ge bort sina skivor) fick jag en amerikanskbyggd gitarr, en Gallagher Doc Watsonmodell, i mina händer och jag förstod att det fanns sådant som min GSJ inte kunde göra, men som den kunde. Jag köpte den och slet med avbetalningarna under ett år. Under tiden spelade jag mer och mer sällan på min Gibson och Galaghern, som då jag köpte den inte riktigt var inspelad växte till oanade höjder.
Jag kan säga att det är Galagherns förtjänst att jag kom att söka efter en ny gitarr. Jag hade under tiden sjunkit ännu djuare i det amrikanska folkmusikträsket, och spelar nu nästa uteslutande musk som kallas allt från old time, montain music eller hillbilly, musik från 17-1800-talens appalacherna. Jag gör det dessutom med en viss frenesi tillsammans med the Rockridge Brothers. Jag spelar i stort sett alltid av mellan 2 och 5 strängar på en konsert. I och med min strängbrytarkarriär är jag alltid i stort behov av min backupgitarr, och varje gång jag bytte Galaghern mot min gamla Gibson blev jag mer och mer besviken på min gamla kärlek. Till slut kände jag mig tvungen att se mig om efter en ny.
Jag tillhör som du kanske märker de som tycker det är kul att tala om sig själv, men nu inbillar jag mig att jag gör det av en bra anledning. Att förklara varför det blev en Nordwall Dreadnought.
Jag hade tänkt mig att det förmodligen skulle bli en Martin som fick ersätta min Gibson. Gallaghern har i jämförelse med GSJ mycket mer likheter med Martin vad gäller mellanregister och projektion. Dock har Gallaghern både mer botten och diskant än de Martin jag testat. Mitt vanliga spelsätt kan kallas en blandning av att spela hård trumma, choppande mandolin och kanske också lite gitarr. Jag spelar uteslutande med akustiska instrument, företrädesvis fiol, banjo och kontrabas, men även med mandolin, munspel, percussion och piano.
Har man ett bra instrument gör det, när det vill sig väl, att man utvecklas både för att man slipper slåss mer än nödvändigt för att få toner ur det, för att det är så kul att spela på och låter så bra att man gärna lägger timmar på det.
Precis så är det med Nordwalls Dreadnought. När jag spelar med andra ljudstarka akustiska instrument måste jag inte spöa skiten ur instrumentet för att höras. Men jag kan! En del instrument dör tidigare när man spelar för hårt på dem, men inte det här!
Det har dessutom givit mig möjlighet att utforska de skirare folkmusikmelodierna då det har en fantastisk klang även när man bara smeker det. Den något djupare kroppen ger en botten som faktiskt inte liknar någon jag hört. Inte som en jumbos rundare klang, och inte lika mycket fokuserad tenor som i många Martin. Skulle jag jämföra med någon modell skulle det vara HD-16R LSH.
För mycket diskant utan kropp blir bara strängrassel, eller i värsta fall låter gitarrer ibland även akustiskt som förstärkta med en dålig Piezomikrofon. Hur Nordwalls Dreadnought lyckas ha en så klar öppen övre del av tonen går mig förbi, men jag är glad och tacksam att ha fått köpa ett så ypperligt och mångsidigt instrument.
Jag kommer på mig själv att vilja lägga ut texten i evighet om den här gitarrens kvaliteter. (Hon heter förresten nu Christine) Kanske är det bara för att jag är nykär, men jag tror att om vi får fortsätta umgås, och hon blir inspelad, så kommer min förälskelse övergå djup och sann kärlek som vara för evigt. Hon har definitivt redan omformat mig till det bättre.
Jag tackar brudens far, Mats.
/Peter Frövik